Om en rumpa, och hockeyns brist på proportioner

I veckan var Andreas Jämtin i fokus. Inte minst för hans efter matchen-käbbel med kloke C More-experten Arto Blomsten.
Jämtin ska vara en pest.
Jämtin ska irritera.
Jämtin ska stå i centrum.
Har inga problem med det, inga alls.
Men – jag har problem med svensk hockeys resonemang.
Svensk hockey, det vill säga disciplinnämnen och därmed förbundet, tycker det är förkastligt om två spelare ilsknar till och hamnar i en regelrätt fajt, öga mot öga, man mot man.
Åker handskarna av är det per automatik avstängning, fy och usch, dåliga exempel för barnen.
Det må vara hänt, ingen annan sport ”tillåter” slagsmål på så vis att en näve i ansiktet efter signal är accepterad som ”en del av spelet”, även om jag tycker att en ärlig fajt kunde och borde betyda matchstraff och inget mer.
Nå, det är en sak.
Men vad som stör mig är detta: i HV:s match mot Färjestad senast var Christian Berglund inne och bökade framför HV:s mål. Då fick Jämtin ett spel, kastade sig över Berglund bakifrån, tryckte ner honom mot isen, slog, slog och slog mot den liggande, försvarslöse Färjestadsspelaren.
Som inte är Guds bästa barn!
Inte alls.
Och Jämtin är inte Guds sämsta.
Inte det jag vill hävda.
Men – lås oss vara ärliga: att Jämtin fick 2+2 för en rätt feg attack medan två som tar en fajt man mot man (minns Dick Axelsson och Albin Lorentzon) bir avstängda ett par matcher, det är ju bara löjligt.
Attack bakifrån och slag på liggande försvarslös – 2+2. MINUTER.
Knytnävsfajt mot en som är beredd – 2. MATCHER.
Igen: jag vill inte alls glorifiera slagsmål, jag vill bara se vettiga proportioner.
Vad vill jag se av Andreas Jämtin mot Frölunda på lördagen då?
Precis det jag är säker på att få se. Aggressivt spel, hårt spel, något tjuvnyp här och var som tänder såväl Frölundas spelare som publik. Alltså precis det som Jämtin har betalt för.
Men helst inte några fler slag på den som ligger. Det har vi nog av på gator och torg.
***
Några tankar om Frölunda: glädjande att Joel Lundqvist i dagens GP-intervju snackar om en dröm om att få spela med brorsan Henke i New York Rangers.
Det talar om Joels driv. Och det är bra.
I övrigt var det väldigt vad Fabian Brunnström har svårt att bli frisk. Han behövs, för även om han inte varit fantastisk så gör han Frölunda till lite mer av ett offensivt hot.
***
Jag har nu läst flera texter om en äldre norrmannen som inte tycker Therese Johaugs rumpa är en bra och passande plats för den norska flaggan.
Jag håller inte med.
Få platser passar väl bättre om flaggan  ska hedras…
Nå, skämt åsido, ni vet jag är inte är en sucker för det här med patriotism och flaggor och nationalsånger, men vad jag undrar är: jag har ännu inte sett någon bild på den johaugska, flaggbeprydda rumpan.
Har jag läst dåligt?
Har den censurerats?
***
HV71 föll (4-7) mot Färjestad men har gjort tio mål på två matcher och har fått fart på offensiven. Uffe Dahléns modiga drag att bänka David Petrasek och Rhett Rakhshani verkar ha fått önskad uppväcknings-effekt, och mot Frölunda är båda tillbaka. Dock krånglar Johan Davidssons rygg. Tråkigt. Kul däremot att lille JVM-liraren Filip Sandberg lär ska finnas med i laguppställningen.
***
En profil är tillbaka i HV71:s bås – Fredrik Olausson. Fredrik som ju lider av ulcerös colit, precis som IFK Göteborgs Emil Salomonsson och även genomgått två levertransplantationer.
Gott att se Fredrik tillbaka. Han är värd en applåd.
***
Till sist: jag hade fullt upp under fredagen, därmed inte en rad här inne.
Ber om ursäkt för detta.
Desto mer i dag istället.

Låt oss minnas varför tacklingar finns

Ni såg naturligtvis den här tacklingen i går. Christian Berglund som träffar Peter Öbergs haka.
Modospelaren knockas av Färjestadsspelarens satsning – och det såg otäckt ut.
Matchstraff för Berglund, jag köper det. Enligt rådande regler – absolut. Dels kan han hinna dra ner farten liten när han ser att Öberg sänker huvudet och sträcker sig efter pucken, dels tycker jag han hoppar in tacklingen en smula.
Men, låt mig – med risk för att idiotförklaras – påminna om varför tacklingar finns, varför de är tillåtna i ishockey.
Det är en fysisk sport.
Man vill kunna skrämma skickliga spelare att inte bara titta på pucken, dessa ska även behöva hålla upp skallen titt som tätt för att undvika kroppskontakt, på så vis kan de inte glänsa och leka på samma sätt som om de lirade hockey hemma på dammen (i den mån sådana finns numera).
Sådan är grundtanken.
Och då kommer vi till den aktuella situationen.
Öberg vill absolut nå pucken för att försöka få den ur zon, Berglund vill motsatsen.
Öberg sträcker sig fram för att peta ut pucken, trots att han vet att Berglund kommer och kan proppa honom.
Just detta är tacklingars syfte. Skrämma motståndare, i det här fallet Öberg, till att inte göra ett så bra jobb med pucken som de vill.
Nu valde Öberg att helt ignorera faran med Berglund – och konsekvensen blev otäck.
Igen: jag säger inte att Berglund inte skulle visats ut, reglerna är tydliga, tillåter inte så kallad checking to the head, men det är onekligen värt att stanna upp och fundera en smula på varför hockeyn har tacklingar som ett viktigt element.
Det är lite grand som när man kör bil i tung trafik.
Man har ett eget ansvar också. Man behöver se sig för. Kan inte alltid köra exakt där man vill.
Visst, ut med Berglund, ge honom  matchstraff, men jag delar Leffe Boorks och Petter Rönnqvist C More-åsikt att det borde kunna räcka med det (det gör det inte, minst en matchs avstängning).
Det finns verkligen gradskillnader i helvetet, och Berglunds syfte är inte att leta en skalle att proppa, på det vis vi sett i en del andra fall.
Kontentan: om vi fortfarande tycker tacklingar är ett viktigt moment i ishockey, om vi fortfarande köper konceptet med att de ska skrämma puckskickliga motståndare från att leka med trissan fullt ut – då måste vi nog även se till att spelare lär sig att skydda sig också.
Det är farligt att gå över vägen utan att se sig för.
***
Efter matchen ville elitseriens mest välklädde coach (Ulf Samuelsson) inte alls ställa upp på Leif Boorks och Petter Rönnqvists resonemang, snackade bara om att tacklingar mot huvudet måste bort, och var inte intresserad av de där gradskillnaderna i helvetet.
På den tiden Uffe förstörde Cam Neelys knä och ruinerade dennes karriär tänkte han annorlunda…
Detta sagt med glimten i ögat; jag gillar Uffe skarpt, han har gjort ett fantastiskt jobb i Modo, och det är kul att följa laget. Jag menar bara att vi alla är  oss själva närmast, inte minst i lite agiterat tillstånd just efter match.